Fiddelie filosoferar...

...kring vad som är normalt?

Läser jättemycket om normalitet nu i skolan så råkade jag på en mycket intressant mail-växling (heter det så?) mellan Ann Heberlein och Karin Johannisson. Har läst Anns bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. 

Eller egentligen, jag började läsa den...Slutade inte läsa för att den var dålig men den var för jobbig för mig att läsa just då. Hon skriver i den om sina värsta episoder av manodepressivitet. När jag läste den hade jag till slut diagnostiserats med någon form av bipolär typ II. Hade försökt få reda på vad "som var fel med mig"  i flera år. Alla jag träffade inom psykiatrin trodde att jag var "naturligt deprimerad" efter min operation av hjärntumören och min älskade pappas död samma hemska julimånad sommaren 2006. Men det är en annan historia som jag inte orkar gå in på nu.

Foto: Adlibris

Hursom jag tycker ändå att Ann Heberlein är intressant och fastnade därför för Artikeln i DN

  "Två författare på väg mot julen"

Mycket intressant läsning. Apropå Vintertid/Normaltid som jag tycker borde vara normaltid hela året. Det borde vara ljusast kl 12 på dagen året runt tycker jag. Min inre klocka gillar normaltid även om jag gillar sommartiden bäst med ljuset och värmen, om det inte är FÖR varmt dvs över 28 ;-). Nu går ju författarna mycket djupare in på ämnet tid och normalitet, men så jobbar de på Lunds respektive Uppsala universitet också. Som sagt läs gärna artikeln.

När jag funderar på vad som är normalt handlar det mycket om följder av min sjukdom. Som att jag blir extremt trött i perioder och då blir det "onormalt stökigt" här hemma. Eller när jag är inne i mina (numer mkt nedtonade tack vare medicin) hypomaniska skov då jag endast behöver 2-3h sömn för att orka, och har "onormalt" mycket energi och får tusen idéer som jag vill förverkliga och är allmänt euforisk.

Målad sommaren 2001 - Ett förebud om 11 september?

De senare upplever inte jag som ett problem, det är ju bara härligt. För mig. Min sambo tycker att jag blir ganska jobbig och  jag antar att omgivningen upplever mig lite väl pratig och ibland även påflugen. Lite onormal helt enkelt?

Själv tycker jag såklart att perioderna då jag är trött och orkeslös är jobbigast. Allt bara förfaller här hemma. Särskilt eftersom jag har en sambo som inte har samma syn på "stöknivå" som jag har...Han tycker att det är normalt att det är "lite stökigt" hos en barnfamilj. Vet att jag överdriver lite ibland, men det blir faktiskt lite väl smutsigt här hemma då. Onormalt. Då vill jag inte gärna att nån kommer hem till oss. Fast jag egentligen älskar att ha folk kring mig i mitt hem. Beror säkert på att jag växte upp i en familj med fem barn. Även att jag inte tycker om när det är stökigt hemma, för det var det såklart ofta hemma hos oss när jag var liten...

Oj, nu blev det väldigt personligt. Inser att jag vill läsa fler böcker av Ann Heberlein, tex boken om Ondska, eller Ansvar men även Karin Johanissons böcker blir mest sugen på Diagnosens makt.



När känner ni er onormala? Gillar ju filmen vuxna människor där Felix Herngren funderar på om det är bara är han som funderar på vem han skulle ligga med i den mötande rulltrappan. Något som inte hans kollegor tycker är normalt att prata om på fikarasten...

Gissa hur vilken fas jag är i just nu? Kan säga att jag la mig efter fyra inatt, efter att jag skurat ur bastun, vikt sju IKEA-kassar med tvätt, städat lilltoan, torkat apelsiner i ugnen och fixat en massa småsaker i mitt rum, sen blev jag lite hungrig, tog en god skinkmacka och gick och la mig. Förr gjorde jag inte det. Gick och la mig alltså. Jag mår bättre nu. Riktigt bra faktiskt!

Det här blev ett långt inlägg så om du orkat läsa så här långt vill jag gärna att du kommenterar!